Jag vet att ja sårar
Jag vet att ja bränner
Men allt de ja gör är för att bedöva de ja känner
Med ångest i själen o tårar som rinner
När hjärtat gör ont och sinnet försvinner
När rastlösheten vaknar och kraften tar slut
Bultar och skriker, ångesten vill ut
Knivar o rakblad, mitt sista hopp
Jag kan processen
Ja kan dess förlopp
En tyst bön om annat men ingen som hör
En barnslig längtan ja sakta förgör
Jag krossar mitt inre för att fortsätta le
Jag stänger min dörr för ingen vill se

Paula Moreno

Rött likt arbetarblodet borgerligheten besudlat sina övergödda famnar med
Lika glödande som en arbetarslav vars ögon vandrar över sin ägares flinande grin.
Borgarnas förakt över dess ägor skall vändas emot dem,
Och utbytas till raseri, hat, kamp!
Det flinande grin som så länge stått slavarna upp i halsen,
Skall sakta bytas mot ångest uppgivenhet och skräck.
Då slavarna slår sig fria och kontrakterar borgerligheten skall glöden smälta oss,
Degeln förena oss och på städet smidas den klass som så länge utsugits.
Till städets gälla klang skall vi sjunga, styra och arbeta i glädje och förening!
Till det starkaste mänskligheten skådat.

Trogen kampen