|
I början av 1980-talet började berättelser om en "ny" typ av övergrepp
mot barn att redovisas i USA. Berättelser, som kom både från barn, och
vuxna som mindes övergrepp i barndomen, berättade om grovt sadistiska
övergrepp, ofta utförda i grupp, och ofta kopplade till egendomliga och
skrämmande ritualer. Nu hade den har typen av berättelser förekommit
tidigare, men det var först nu de blev uppmärksammade i stor skala.
Den
här ”nya” typen av övergrepp mot barn kom att kallas ”rituella
övergrepp”, ett lite oklart, och omdiskuterat begrepp. Det handlade
egentligen om olika typer av övergrepp mot barn, som fördes samman
under denna benämning.
Det handlade dels om övergrepp inom
familjen, där föräldrarna ensamma eller som en del av en större grupp
begick grova övergrepp mot sina egna, och ibland även andras, barn.
Dels handlade det om grupper utanför familjen, som exempelvis i
förskolor, familjedaghem, kyrkliga barn- och ungdomsgrupper etc. begick
grova övergrepp. Det fanns också exempel på hur enskilda förövare
begick liknande typer av övergrepp. Ibland kunde övergreppen rikta sig
mot vuxna i underläge.
Ganska snart uppmärksammades liknande
typer av övergrepp i andra delar av västvärlden, och även i Sverige.
Berättelser som ett årtionde tidigare skulle ha avfärdats som
psykotiska fantasier togs nu på allvar. I några fall ledde den typen av
berättelser också till fällande domar, dock ej i Sverige.
Själv
tror jag att samlingsbeteckningen ”rituella övergrepp” var olycklig, då
den satte ”ritualerna”, och de eventuella pseudoreligiösa eller
pseudofilosofiska ”trossystem" de ibland var kopplade till, och inte
det sadistiska utnyttjandet, i centrum. Själv skulle jag vilja använda
termen ”organiserade sadistiska övergrepp” om det mesta av det som i
debatten benämnts rituella övergrepp.
Backlashen, motreaktionen,
lät dock inte vänta på sig. Barn och vuxna som berättade om sådana
övergrepp började så småningom avfärdas som mytomaner, offer för
”moderna myter”, eller för terapeuter eller förhörsledare som
”inplanterade falska minnen” genom suggestion. Detta synsätt blev snart
det förhärskande, liksom uppfattningen att det aldrig någonsin lagts
fram materiella belägg som stöder anklagelserna.
När det gäller
andra kulturer, och tidsperioder, har det för det mesta ansetts
självklart att både ritualiserade och sadistiska övergrepp har kunnat
äg rum. Att tusentals barn offrades till gudarna i den feniciska
kulturen, eller att den franske riddaren Gilles de Rais och hans
medhjälpare kombinerade pedofil sadism, barnamord, och fuskande i svart
magi har betvivlats av få historiker. Och att det i stora dela av
Afrika förekommer magiskt motiverade mord på barn, betvivlas likaså
nästan av ingen (se Hamrin- Dahl 2002). Enligt BBC utreder Scotland
Yard just ett exempel som finns på att denna praktik flyttats över till
Storbritannien och möjligheten av att flera barn kan ha offrats i
ritualmord i Storbritannien (se
http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk/4541603.stm )
Ett annat exempel är
den nynazistiska kolonin Colonia Dignidad i Chile, som under ledning av
den tyske nazisten Paul Schäfer kombinerade sexuella övergrepp mot
barn, en bisarr religiös åskådning, och ett nära samarbetet med
Pinochet-regimen. När Pinochet-regimen föll, blev det möjligt för de
som utnyttjats av denna grupp att få gehör. Och i år, 2005, greps
slutligen ledaren för sekten ( se
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_9422483.asp )
Så frågan
lyder egentligen: kan detta verkligen hända här, i Västerlandet? Är
inte detta fantasier, utan skymten av belägg? Nej, faktiskt inte. En
sak som sällan framgår i debatten är att i många, troligen majoriteten
av fallen, finns det medicinskt konstaterbara skador på de utsatta, som
bekräftar deras berättelser om övergrepp. Det medger till och med mer
ärliga förnekare.
Den mest framträdande av de engelska
”skeptikerna”, Jean LaFontaine, har stått i ledningen för en rapport
till det engelska hälsodepartementet som ansetts ”bevisat” att rituella
övergrepp inte existerar. Men även denna rapport tvangs att erkänna att
i nära hälften av de fall de undersökt fanns det rättsmedicinskt
konstaterbara skador på de utsatta, som bekräftade deras berättelser om
att ha utsatts för övergrepp. Någon förklaring till detta
anmärkningsvärda faktum presenterades aldrig. Intressant nog
konstaterade man även att i tre av de 84 fallen även återfanns
materiell bevisning som styrkte berättelserna om att ritualer förekom
under övergreppen. Detta förklarades med att dessa fall var atypiska,
och att ritualerna ”bara” vara avsedda för att skrämma barnen, och inte
hade någon ockult innebörd. Bortsett för att detta knappast är
speciellt intressant för de utsatta, lades inte fram några bevis för
detta påstående.
I flera fall har det också lagts fram en annan
typ av materiell bevisning. I fallet med förskolan McMartin i
Kalifornien, berättade barnen om övergrepp utfördes i tunnlar under
skolan. Personalen förnekade att det skulle existera några tunnlar
under skolan. I en utgrävning 1990, ledd av den professionelle
arkeologen Gary Stickel, visades på existensen av nyligen igenfyllda
tunnlar. (Se http://www.geocities.com/kidhistory/mcmartin.htm )
Det
här mönstret går igen även i Sverige. I det kanske mest kända fallet av
organiserade sadistiska övergrepp, ”Södertäljefallet” 1992 – 94, hade
den utsatta ”Södertäljeflickan” inte endast rättsmedicinskt
konstaterbara skador, som styrkte hennes berättelser, det fanns
dessutom en rad andra, ytterst anmärkningsvärda, omständigheter, som
talar för att även de delar av berättelserna som handlar om
organiserade övergrepp ingalunda var några fantasier. Exempelvis pekade
hon bland sina förövare ut en person, som visat sig bevisligen varit
inblandad i sexturism och barnpornografi. Nuri Kino har i sin artikel
”I vuxnas grepp” i DN 4/10 2003 gått in på en del av dessa
omständigheter. Tyvärr verkar Stockholmspolisen inte ha följt upp dessa
trådar, utan utredningen färgades av utgångspunkten att
Södertäljeflickans berättelse var rena fantasier.
I debatten i
Sverige påstås ofta att eftersom det inte har försvunnit mer än ett
fåtal barn i Sverige, kan det inte förekomma några organiserade
barnamord. Bortsett från att barn bevisligen kan födas utan att
registreras, finns det bevis för att det går att olagligt "adoptera"
barn i exempelvis Östeuropa och för att inte så få barn försvunnit från
flyktingförläggningar. (För ett aktuellt exempel, där sextio
asylsökande kinesiska barn försvunnit, se
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9817793.asp )
Den
engelska filosofen Mary Midgley påpekade i samband med ett fall i
Nottingham 1989, att det var de människor som kommit närmast barnen,
som välvilliga anhöriga, förskolepersonal, barnpsykologer,
socialarbetare, som var mest benägna att tro barnen, medan det var de
som hade föga eller ingen kontakt med barnen, som poliser och
journalister, som var benägna att avvisa berättelserna.
De
flesta som kommit i kontakt med utsatta barn och vuxna, vet att de
vanligtvis inte alls ger ett intryck av att vara paranoida mytomaner,
eller hjälplösa offer för terapeutmanipulationer. Det händer också
ganska ofta att ”överlevare” från denna typ av övergrepp får
bekräftelser av olika slag. Exempelvis genom att anhöriga förövare
avlidit, och att det i deras efterlämnade papper återfinns ganska så
anmärkningsvärda bekräftelser på överlevarnas minnen. Eller i flera
fall till och med att förövare sent omsider har erkänt. Det händer
också att överlevare upptäcker att de utnyttjats i samma grupp, och kan
berätta detaljer om andra överlevare som de inte skulle ha kunnat känna
till om de inte varit där.
Men varför leder detta nästan aldrig
till fällande domar? Det fanns faktiskt en del framgångsrika
rättegångar mot denna typ av förövare, med fällande domar och även
erkännanden, under 80-talet. ( En del exempel finns på
http://www.newsmakingnews.com/karencuriojonesarchive.htm och
http://www.ra-info.org/resources/ra_cases.shtml .) Men efter att en
välorganiserad kampanj iscensatts, som beskrev denna brottstyp som föra
mer än en modern folksägen, brukar idag förundersökningar läggas ned så
fort berättelserna innefattar exempelvis ockultism, satanism,
barnamord, eller utpekar högt uppsatta personer. Varför fick denna
kampanj ett så stort genomslag?
Eva Lundgren har vid ett
tillfälle kallat ”rituella övergrepp” för ”vår kulturs hemliga hjärta”
Med det menade hon att dessa typer av övergrepp sade något väsentligt
om vårt samhälle och dess värderingssystem. Det är bara att instämma. I
den ritualisering som ofta finns i dessa organiserade sadistiska
övergrepp upphöjs våld, över- och underordning, förtyck av kvinnor och
barn, till en religion. I de fall dessa ritualer pekar på någon form av
”satanism”, stärks denna bild, då ”satanism” är en åskådning som ofta
upphöjer företeelser som egoism, konkurrens och de starkas seger över
de svaga till ”heliga” och förankrade i universums grundstruktur.
Men
det finns ytterligare en intressant punkt här. I de flesta fall av
berättelser om organiserade sadistiska övergrepp, i synnerhet de som
innehåller starkt ritualiserade element, brukar det förekomma uppgifter
om en eller flera högt uppsatta personer bland förövarna. Ja, i många
av dessa fall är förutsättningen för dess existens, att personer med
stora ekonomiska resurser deltar, finansierar och ställer lokaliteter
till förfogande. Om flera människor tog dessa berättelser på allvar
skulle samhället skakas i sina grundvalar. Man kan bara se på hur
Dutrouxaffären förde det belgiska samhället till gränsen till en
förrevolutionär situation 1996, och att aktörer det belgiska
rättsystemet under de senaste tio åren gjort allt för att alla ska vara
helt övertygade att Dutroux och hans närmaste medarbetare agerade helt
på egen hand.
Om berättelserna om ”rituella övergrepp” helt
eller delvis skulle visa sig vara sanna, skulle veritabla avgrunder
öppna sig och tilltron till hela vårt samhällssystem falla sönder. Det
är antagligen den viktigaste anledningen till intensiteten i den
kampanj som under de senaste 15 åren försökt övertyga oss om att det
enbart handlar om sägner, falska minnen och mytomanlögner.
Erik Rodenborg (juli 2005)
Litteraturtips
Tina Hamrin-Dahl, Häxanklagelser i dagens Sydafrika, Svensk religionshistorisk årsskrift 2002
Linnéa Lilja, Under skalet, 2005
Eva Lundgren m.fl. La de små barn komme til meg, 1994
James Noblitt, Pamela Perskin, Cult and ritual abuse, 1995
Valerie Sinason, Treating survivors of satanist abuse, 1994
|
